Ellenois - Return:

Return:

Nu var det ett X antal månader sedan som jag uppdaterade bloggen, men när jag nu på en molnig lördag har tagit tåget till Fullerton och sitter på världens mysigaste café med de galnaste kakorna jag har sett så kändes det rätt att ta upp det igen. Jag har tyckt att det är svårt att skriva ett nytt inlägg efter det som jag skrev senast, men nu känns det rätt att börja skriva igen.

 

Jag är redan inne på min fjärde termin här på North Park University och jag förstår verkligen inte hur det är möjligt. Chicago har gått från att kännas som en dröm, till ett äventyr, till en plats jag kan kalla hem och det är svårt att förstå hur snabbt den här tiden har gått. Vill inte att det ska ta slut. Chicago är en så underbar stad och medan jag förra terminen led av ganska mycket hemlängtan känner jag nu mer ångest över att jag kommer åka hem i maj. Vill stanna här. Mitt liv här i Chicago är fyllt av musik, kaffe, långa dagar på caféer, träning, böcker, god mat, kultur, kompisar och oändligt många nya ställen att upptäcka. Hur ska jag klara av att åka ifrån allt det? Jag har ett liv som väntar på mig hemma i Sverige också, men det känns inte som en självklarhet att det är det rätta svaret längre. Kanske är det här jag hör hemma. Jag upptäcker nya sidor av mig själv och blir konstant påmind om hur mycket musiken betyder i mitt liv. Min musik blomstrar här. Min passion blomstrar här.

 
 
 

Jag har insett vilken skillnad det är att vara omringad av människor med samma drömmar som mig. När jag pratar med Harlem om det senaste Sia-albumet så kan vi prata om hur coolt det är att hon gör V-ackordet i moll, det händer ju aldrig?! Jag och Caroline kan sitta och spola om versen i den där live versionen av Long Way Down i en hel timme och bara pratar hur snyggt det är att de bygger upp låten ända fram till titelfrasen och sedan göra konturen nedåtgående. Sarah och jag jämför Backstreet Boys låtar med Aretha Franklin och inser att de inte skiljer sig så mycket som man tror. När jag uppträder får jag konstruktiv kritik samtidigt som de stöttar mig. Innan jag började plugga musik varnade folk mig för att det är en väldigt konkurrenskraftig väg att gå, men North Park Universitys musikavdelning är inte som alla andra ställen. Vi är där för varandra, vi tävlar inte med varandra utan bygger upp varandra.

 
 

Jag kommer på mig själv med att föreställa mig hur mitt liv hade sett ut om jag hade bott i lägenheterna och husen jag åker förbi när jag är på väg Downtown. Tänk om jag bara tog med mig William hit och vi startade vårt liv tillsammans här. Vi skulle kunna jogga längs sjön på sommaren, gå och lyssna på blues på helgerna, läsa tillsammans på alla de gömda caféerna i staden, William kan vara instruktör på ett gym i centrums hjärta och jag kan fortsätta utveckla min musik. Vi kan skaffa en hund, en liten till att börja med…

 

Jag vet inte vart livet kommer ta mig, men vad jag vet är att jag är på rätt väg.

 

”Pursue some path, however narrow and crooked, in which you can walk with love and reverence”.

~ Henry David Thoreau

//Ellen ♥

Kommentera här: