Körturné - Massachusetts 2018 - How Can I Keep From Singing?
Okej okej, inte ens en ursäkt om dåligt uppdaterande den här gången. Nu kör vi.
Den 10:e mars åkte jag och min kör på körturné på östsidan av den lilla staten Massachusetts. Jag var otroligt peppad på denna resa men ändå kunde jag aldrig ha föreställt mig hur fantastisk den kunde bli. Jag ska försöka fatta mig kort men är ganska säker på att det redan nu inte kommer gå. Jag har inte bara haft en fantastisk resa, utan jag har även träffat helt fantastiska människor.
10:e mars
Den 10:e mars vaknade jag av att väckarklockan ringde klockan 4 på morgonen. Jag var redan då SÅ redo på att få åka till ett nytt ställe i USA och gjorde mig iordning med en kopp te och begav mig sedan till andra sidan campus för att ta en buss som skulle ta oss vidare till Chicagos flygplats O'hare.
Vi är en kör på ungefär 35 elever och man kan minst sagt säga att det var en mix av hur vi kände oss på morgonen. Jag och några andra var otroligt taggade medan några låg på sitt bagage och halvsov. Det enda jag har att klaga på är att det var ganska mycket negativitet om själva resan från eleverna. Det känner jag överlag är ganska vanligt hos amerikanska elever (vad jag har upplevt i alla fall). Allt från att det var tidig morgon till att halva deras spring break gick åt att spendera tid med folk från skolan. Jag har ofta ganska starka åsikter om... ja men typ allt. Nej, kanske inte allt, men mycket i alla fall och jag måste erkänna att jag ibland hade lust att säga: Ni får en HELT betald resa av skolan och har chansen att åka och träffa nytt folk och dessutom upptäcka nya delar av ert land. Utöver detta får ni under hela tiden göra det som ni älskar mest; (eftersom att de var musikelever) sprida glädje genom musik och ändå har ni mage att klaga. Hur bortskämda får ni vara??... Men istället vände jag mig mot de som hade en mer positiv inblick i det hela och umgicks med dem.
Runt 10 på morgonen landade vi i Boston, Massachusetts och begav oss till en buss som skulle ta oss vidare till vårt första stopp: Attleboro. Attleboro är en "county" med 42 000 invånare och har tidigare varit känt som "Världens Smyckeshuvudstad" på grund av att de hade så många smyckestillverkare där. Har tyvärr inga bilder på den kyrka vi kom till under första dagen. Men vad vi kort sagt gjorde var att vi fick middag av de som var med i kyrkans församling och sedan övade vi på vår repertoar och sen frammåt kvällen så hade vi vår första konsert.
Kort sagt om vår repetoar. Den är så jävla bra. Det finns så mycket blandning av låtar. Några gospel, några om tro, några på engelska, några på latin. Den får publiken att gunga med, att gråta, och att helt enkelt se ut som att de har The time of their lives! Vårt tema för vår körturné var "hur kan jag hålla mig från att sjunga?" och alla låter speglade på något sätt vår kärlek för musik och hur mycket musik kan förändra. Jag är verkligen stolt över vår kör. Vi får så otroligt mycket fina lovord och våra röster går så bra ihop med varandra, det är helt magiskt att vara med där. Slut på skryt.
En kille från min kör tog den här bilden när vi tjejer övade på det stycke som vi skulle göra utan killarna.
Jag står till vänster om hon med rosa byxor... bara så ni vet. Mycket viktigt.
11 mars
Okej, det är här det blir lite crazy. För jag vaknade på morgonen i tid, gjorde mig iordning, bäddade sängen och gick ut lagom till frukost. Väldigt stelt att kallprata med de som vi bodde hos. Jag pratade med dem i typ 10 minuter och då började det bli lite väl tight med tid så jag erbjöd mig att gå ner och kolla om tjejerna var redo. Då hade alla tre försovit sig vilket kändes lite jobbigt. Jag fick väcka de i alla fall och sen gick vi alla upp och åt en så god frukost som de hade fixat ihop. Sedan fick vi skynda oss och åka tillbaka till kyrkan där bussen väntade som skulle ta oss vidare.
Det här är tyvärr den enda bilden jag tog. Jag fick även bacon, en bagel, kaffe, juice och donuts till efterrätt. Helt otroliga var de!
Ångrar lite att jag inte var bättre att ta bilder, men sanningen är att jag verkligen hade FÖR kul. Var upptagen att sjunga låtar med kören medan bussen rullade fram mellan de olika städerna i Massachusetts och skratta så att jag grät med människor jag inte ens hade pratat med innan. Denna gången rullade bussen vidare till Boston. Boston är den mest befolkade delen av hela Massachusetts och även statens huvudstad. De har nästan 700 000 invånare och en av de mest kända historiska händelserna som hände där var Boston Tea Party.
Här uppträdde vi på "The Trinity Church" mitt i centrala Boston och det var en väldigt fin kyrka med mycket historia. Dock måste jag erkänna att de flesta som jobbade där var ganska otrevliga. Men fint blev det när vi sjöng i alla fall!
Här är två bilder på Trinity Church från google.
Efter detta var det hejdå Boston och vidare till nästa stopp vilket var Cape Cod som är en halvö i den allra mest östra delen av Massachusetts. Mer specifikt var vi i kommunen Yarmouth som har ungefär 23 000 invånare och de har 11 saltvattensstränder och 4 sötvattensstränder. Inte dåligt.
På vägen till Cape Cod så delade Corey, en äldre man i min kör, ut brownies till alla i kören som han hade bakat. Han hade varit uppe till sent på natten för att göra klart alla brownies och de var jättegoda!
Hur som helst. Väl i Cape Cod var vi på en så fin kyrka, den var verkligen mysig! Även här hade de fixat mat åt oss och de hade dessutom gjort en tårta med namnet på vår turné på. Så otroligt!
Här är kyrkan.
Och här är tårtan!
Kort sagt så blev även denna konsert en otrolig succé och efter det blev vi tilldelade nya hem och det här vill jag skriva lite extra om. Vi i kören är mellan 18-45 år gamla. Några av de som är med går sin Master's degree och därför är de så mycket äldre. Dock brukar vi på skämt dela in oss i "de yngre" och "de äldre", men oftast blir det faktiskt så att vi pratar mer med de som är närmre vår egen ålder. MEN, när vi blev indelade att bo hos olika personer under turnén så blev alla helt ihopmixade, så den här natten fick jag bo i samma hus som Jen. Åh Jen. Hon är en av de mest fantastiska människorna jag har träffat. Jen är 37 år och bor med sin man i Andersonville i Chicago och även fast att jag aldrig har pratat med Jen innan så blev de kommande timmarna något som verkligen förändrade mig och mitt sätt att tänka på. Vi fick bo hos ett äldre par som var otroligt trevliga och de hade världens galnaste hund som de hade 0% pli på. När jag och Jen skulle gå och lägga oss började vi istället prata och det är här som allt började. Jen är en sån människa som åker ner till Europa på sommrarna och går från Spaniens östra kust till norra Portugal. Hon sa att det tog henne ungefär en månad. Dessutom är Jen även den sortens människa som åker ner till Grekland, till flyktingläger med 15 ukuleles på ryggen och tar hand om barnen som bor i dessa fruktansvärda förhållanden och lär de att spela ukulele. Jag hade en klump i halsen under hela tiden som vi pratade för att hon har varit med om så otroligt mycket men hon har även gjort så mycket förändring. Jag blir så inspirerad när jag hör folk göra aktiva saker för att få vår värld att bli bättre. Vi pratade på in på småtimmarna och även fast att ögonen var tunga som bly och våra ögon sved av att vi var så utmattade så ville jag inte sova för allt hon sa lärde mig nytt. Jag var livrädd att missa något som hon kunde berätta för mig för jag visste att jag aldrig skulle få en sån här chans igen. Jag kan inte säga mer än att i en värld där vi har så mycket orättvisor och där så många vänder ryggen så är det så fruktansvärt skönt att träffa någon som verkligen försöker göra skillnad och dessutom delar med sig av det på ett så fint sätt. Jag är nästan lite rädd för att skriva om henne för det känns som att hur mycket jag än försöker förklara hur mycket hon påverkade mig så kommer det aldrig vara nog, MEN det jag kan göra är att länka hennes blogg som är SÅ viktig. Den innehåller välformulerade inlägg med helt otroliga bilder och du kommer skratta och gråta till hennes berättelser. Läs om hennes tid med flyktingar i Grekland och låt er inspireras HÄR.
Här är mitt personliga favoritinlägg där hon berättar hur glädje smyger sig in även på ett flyktingsläger: Tryck här.
12:e mars
Hur som helst, vi somnade till slut i alla fall och vaknade extra tidigt dagen efter eftersom att mannen vi bodde hos erbjöd att ta med oss till en av deras stränder. Vi hade knappt sett något av Massachusetts eftersom att vi majoriteten av tiden var instängda i en kyrka och tränade eller hade konsert så vi tackade självklart ja till erbjudandet. Vi fick en god frukost på morgonen men riktigt starkt kaffe, rostat bröd och otroligt god färsk frukt. Sedan åkte vi en 15 minuters tur till närmsta strand och hittade ett av de mest fridfulla ställena jag någonsin har varit på. Jag är osäker på om jag skulle känna igen mig om vi hade åkt dit på en varmare dag.
Sedan åkte vi till bussen igen. Här är en bild på när han körde oss dit.
Under den här dagen skulle vi ta oss hela vägen till en ny stat, närmare bestämt Connecticut som även den är en väldigt liten stat. Vi åkte i några timmar och stannade vi vid ett ställe som hette "Mystic", vi gjorde inte så mycket där mer än att vi åt och gick in på ett café med Alice i underlandet tema.
Efter det fortsatte vår långa resa. Jag har tyvärr inga bilder alls från det här, men efter 4-5 timmar kom vi i alla fall fram till Cromwell. Cromwell är en liten kommun i mitten av Connecticut och har ungefär 14 000 invånare. Kommunens namn kom från en lastbåt som i sin tur fick sitt namn från Oliver Cromwell som var en engelsk militärisk och politisk ledare.
Väl i Cromwell så sjöng vi på ett äldreboende. Det var så roligt och det kändes verkligen som att vår repetoar passade de som lyssnade. Det som verkligen var helt otroligt var att efteråt kom en av mina kompisar från kören fram till mig och sa att det var en äldre dam som letade efter mig. När jag gick fram till henne så berättade hon att hennes föräldrar kom från Trollhättan... Hur galet är inte det. Man flyttar ett halvt jordklot bort, kommer till just det Universitet vars kör åker på körturné till den lilla lilla kommunen Cromwell och sjunger på ett äldreboende där en kvinna på 94 år kommer fram till en och säger att hennes föräldrar kom från samma stad som mig. Fick faktiskt en ganska rejäl dos av hemlängtan just där och just då för hon började prata om industrisamhället i Trollhättan och att hon fick höra mycket om det av sina föräldrar och då ville jag bara tillbaka för en liten stund.
Efter konserten skulle vi tillbaka hela vägen till Massachusetts igen och efter en lång, lång resa kom vi äntligen fram till vår sista destination: Beverly. Beverly är en stad i Massachusetts som har ungefär 39 000 invånare. Tydligen är Beverly rival med en annan stad i närheten; "Marblehead" för att de båda ser sig som staden där "The U.S Navy" föddes.
Det är här det börjar bli lite crazy. Vi hade fått vädersrapporter om att en storm var på ingång och det var lite oroligt om vi skulle kunna ha vår sista konsert, eller om vi ens skulle komma hem i tid. Men det fick vi tänka mer på under morgondagen, för vid den här tiden var vi otroligt trötta. Vi kom fram och när vi blev indelade hos familjer fick jag bo hos några som tog emot hela 9 stycken av oss. Helt otroligt. Det var jag, Harlem, Jen, Tierra, Janelle, Onella, Nana, Addie och Arlynn som fick följa med en familj hem och jag vet knappt hur jag ska förklara hur fint det var där vi var. Deras hus var en riktig mansion med 3 våningar (+ källare och vind), hade tillhört en hertig och hade mycket historia med en äldre president som jag inte kom ihåg vad han hette. Värt att nämna är även att detta hus hade varit 9 lägenheter under en tid. 9 lägenheter. Dessutom låg det precis vid vattnet och alla hus i kvarteret var minst lika fantastiska att titta på. Vi fick en rundtur genom hela huset och det gick knappt att ta in hur stort det var. De berättade att det bara var de 2 som bodde där eftersom att deras enda dotter hade flyttat ut, men att de nu var glada att de kunde erbjuda rum till så många.
Jag, Harlem och Jen delade ett rum uppe på tredje våningen (där betjänterna fick bo under 1800-talet) och på kvällen gick vi ut och gick runt i kvarteret. Harlem är i samma ålder som mig och växte upp på södra sidan av Chicago, hon har aldrig åkt utanför Chicago och älskar havregrynsgröt. När vi gick runt där i kvarteren med de stora husen så sa hon plötsligt att det är så svårt att förstå hur vi föds med olika privilegier bara på grund av vart vi föds. De paret vi bodde hos hade en karta uppsatt med minst 50 nålar i sig över städer och länder de hade varit i, och Harlem har aldrig tagit tåget längre norr än till North Park University. Det får en verkligen att tänka till. Precis innan vi skulle gå hem igen så tittade Harlem upp på himlen och såg stjärnor för första gången i sitt liv. Hon började gråta.
Sedan gick vi och la oss.
Det hus närmast oss är det vi fick bo i, och hon som står framför mig är Harlem.
Här är gatan vi bodde på och hur den ser ut under dagen.
13:e mars
Blizzard. Alltså snöstorm. Vi vaknade på morgonen och tittade ut, eller nja, vi tittade på ett fönster täckt av snö. Vi hade en tv på vårt rum så vi kollade nyheter hela morgonen om att snön tog sig från 50 cm till 3 meter på mindre än en timme och att alla skolor var stängda för dagen.
Tyvärr skulle detta vara den dag då vi fick lite fritid, vilket innebar att vi skulle få åka ner till Boston och upptäcka mer av huvudstaden än bara en kyrka, men så blev det inte. Istället fick vi en hel dag i ett trevåningshus med gott kaffe, massa böcker att läsa och all mat vi kunde tänka oss i kylen. Jag klagade inte.
På morgonen gick vi ner och åt frukost och det kändes som att jag var på cloud nine. Så mycket god frukost och det slutade aldrig komma. Efter kaffe och toast blev det äggröra med ost, sen fick vi muffins som var lika stora som våra ansikten och sen var det dags för den andra koppen kaffe, sen kom yoghurt och färska bär fram. Under tiden satt jag och pratade med tjejerna, läste lite bok och bara njöt av att få en hel dag i detta fantastiska hus. Här är några bilder som Tierra tog på huset.
Efter frukost kom några av mina kompisar på en otroligt dum idé. Vi går ut i snöstormen. Självklart följde jag med. Vi gick ner till stranden, tog kort, hittade snäckor och gick tillbaka och drack varm choklad. Minst sagt lyckat.
Här är jag under ett träd
Här är när jag och Onella glider ner för en backe som leder till stranden.
Här är Jen som skulle ta kort (men som i efterhand fastnade i snön så vi fick dra upp hennes). Jag försökte förklara för dem att det var som i Ronja Rövardotter, de förstod inte.
Och här är en väldigt sne bild, men den enda bilden jag har på stranden.
Tyvärr var snöstormen alldeles för allvarlig för att vi skulle kunna ta oss till kyrkan och uppträda vilket var väldigt synd eftersom att det var vårat sätt att tacka de som tog hand om oss och välkomnade oss till deras hem. Speciellt med tanke på att vi skulle bo hos dessa familjer i 2 nätter och inte bara en.
Men, så kom en smart elev på att några av oss kunde ha en konsert i huset. Så vi ringde till de som bodde närmast oss och fick ihop en minikör på runt 15 personer i hallen av huset vi bodde i och uppträdde några av våra låtar (bara de som var a capella eftersom att vi varken hade piano eller en accompanist). Det var faktiskt en som filmade, så här är 3 av låtarna vi uppträdde med:
Ps. Se så himla konstig ut genom alla de här låtarna.
Pps. Jag är Alt för er som inte vet, alltså den mörka kvinnorösten.
1. Onata Lux
Det här är en kristen låt som man ofta sjunger på jul och den är verkligen så fin. Han som skrev denna låten har gjort så att när vi harmoniserar med varandra så är det som en ljusstråle som kommer in genom ett mosaikfönster. Alltså är det mesta väldigt behagligt att lyssna på, men sen är det som att ljusstrålen delar sig och några av oss sjunger en ton som inte hör ihop med de andra så att det skapar lite.... hmm hur ska jag förklara det. Typ anspänning kanske. Äh, nu ska jag sluta prata så får ni lyssna istället.
2. The Virgin Mary Had A Baby Boy
Det här är den låten som bara tjejerna är med och sjunger och den är så jävla cool kompositionsmässigt. Han som gjorde den här låten har använt sig av en teknik som kallas counterpoint och det betyder att istället för att harmonisera med varandra så har vi alla en egen melodi som hela tiden jobbar tillsammans med de andra melodierna. Det är ganska svårt att sjunga eftersom att man ofta hamnar med någon annans melodislinga men vi gjorde ändå ett bra jobb. Det är bara några delar som är counterpoint (det börjar 2:12).
Och en sista grej jag vill säga med låten är att vi som har den lägsta delen sjunger ett lågt F i slutet vilket är väldigt lågt och det låter väldigt coolt.
Återigen, varför ser jag så konstig ut?!?!?!!?!?!?! Står så brett med benen och ser så sur ut. Bu.
3. The Prayer Of The Children
Okej, om det är en låt som ni ska lyssna på så är det den här. Det är en låt där det bara är killarna som sjunger och jag börjar gråta varenda gång jag hör den. Det som är så otroligt fint med den här låten är när de killarna som är "bas" (alltså har den mörkaste rösten i hela kören) börjar sjunga. Det skapar så mycket djup och man får ont i hela själen.
Låten skrevs under kosovokriget och kompositören ville lägga fokus på barnen och om vi bara lyssnar på dem så borde det vara tillräckligt för att stoppa alla krig. Inga barn ska behöva gå igenom något så hemskt.
Jag vill bara lista några av de delarna som verkligen får det att göra ont i mig:
* Empty eyes, with no more tears to cry - Tänk barn som lever i ett krig och inte har några tårar kvar att gråta. Som lever i en värld som har gjort de apatiska. Det tar verkligen på mig att höra den meningen.
* Can you hear the voice of the children, softly pleading for silence in their shattered world - Det är den här delen som alltid får det att brista för mig. Jag har aldrig hört om ett barn som ber om tystnad och det är det som gör så ont. Det värsta är också att de sjunger högre när de kommer till "silence" delen och jag får bara panik av hur mycket en låt kan få en att känna. Det är när det kommer till låtar som denna som jag verkligen förstår hur mycket musik kan påverka och hjälpa.
När jag hör den här låten tänker jag på det Harlem sa om att vi alla är samma men vi har olika privilegier beroende på vart vi föddes. Jag är så otroligt tacksam över att jag föddes i Sverige, jag har aldrig behövt vara orolig för någonting. Men sen finns det barn som bor några länder bort, och det enda de kan göra är att be om en bättre dag.
Det här inlägget är så fruktansvärt långt vid det här laget men det som hände sen i alla fall var att vi åt tillsammans med de som vi bodde hos och vi bad en bordsbön vilket jag aldrig har gjort i mitt liv. Det var precis som på film och vi höll händer och tackade för maten. Väldigt intressant. Sedan åt vi och pratade i flera timmar.
Det är Jen som sitter bredvid mig och lutar sig mot mig.
Efter det så gick vi och la oss, upp tidigt och sen iväg till flygplatsen för att åka hem igen. Av ett under så var flyget hem till Chicago i tid (många flyg var cancelled eller försenade med nästan 10 timmar). Jag skulle vidare till New York så det hade inte en så stor påverkan på mig ändå, men det var väldigt tur att allt gick så bra i alla fall.
Jag lärde mig mer på de 4 dagarna jag hade tillsammans med kören än jag har gjort under hela min tid här i Chicago. Det var kul att åka runt till mindre städer i östra USA och jag är verkligen glad att jag lärde känna de i kören så bra som jag gjorde.
Sen var det faktiskt väldigt mycket negativitet under turnén också, mycket klagomål om tidiga mornar, långa övningstillfällen och obekväma kostymer/klänningar. Jag försökte hålla mig undan det mesta, men det var en gång som en kille förklarade att han hellre ville ta livet av sig än att ställa sig upp och värma upp rösten. Då frågade jag varför han ens var här när han inte gillar musik och bara vill sprida negativitet. Han har inte pratat med mig sen dess, det var kanske lite elakt sagt av mig. Ska hålla min trut nästa gång.
Dock var det allra mesta helt fantastiskt och jag tror det bästa var att jag fick en så tydlig ny bild av Chicago efter turnén. Det finns så mycket problem med vår stad men det finns också så mycket vi kan göra för att göra den bättre. Så många i min kör växte upp på den södra sidan av Chicago och har inte haft fungerande uppväxter, men ändå är vi här tillsammans idag för att musiken har fört oss tillsammans. Det är fantastiskt.
Ska inte göra det här inlägget längre nu, jag lovar. Det tod 3 dagar för mig att skriva ihop det, men nu är det färdigställt i alla fall. Nästa inlägg kommer vara om New York och även om det också kommer vara långt så lovar jag att det inte kommer vara lika långt som det här.
Ha en bra dag!
//Ellen ♥