Ellenois

Ångesten innan min första resa till Chicago är något jag aldrig kommer glömma. Minnet av när jag går igenom säkerhetskontrollen och tittar tillbaka på mamma, pappa och William och plötsligt inte ser de längre och jag inser att det är sista gången jag skulle se de på flera månader är fast bakom mina näthinnor och känns lika jobbigt att minnas varje gång. Första stegen på campus som var så hoppfulla men samtidigt så tunga minns jag som om det vore igår. Och den första natten, hur allt som kändes så jobbigt dagen innan bara förvandlades till nyfikenhet och optimism. 

Själva grejen att plugga musik. Det jag alltid har velat göra. Hur jag börjar förstå att det jag spelade på dragspel som nioåring hör ihop med det jag nu lär mig i musikteorin, eller hur det jag långsamt lärde mig själv på gitarr plötsligt hänger ihop med gehörsläran. Jag har börjat spela piano, jag sjunger klassiskt, jag köpte min första gitarr, jag får betalda spelningar.... hur är det ens möjligt att det här är mitt liv? Det här ÄR mitt liv. Jag är så lycklig.

Det bästa med mitt första år har varit när drömmen blev till verklighet och jag insåg att Chicago inte är ett drömställe där man flyter på rosa moln. Chicago har de största klyftorna i USA och är klassad som en av de farligaste städerna i hela landet. Staten kryllar av republikaner som hyllar Trump och jämställdheten är så mycket längre ifrån än i Sverige att jag blir mörkrädd. Men det är också utifrån det här som det väcks diskussioner och det är utifrån det här som jag får träffa människor jag aldrig skulle tänkt mig att jag skulle prata med. Det är också utifrån det här som jag får en större inblick i hur världen ser ut och jag har lärt mig så mycket. USA är väldigt religiöst och jag har haft så många diskussioner gällande religion där frågan inte är vad som är rätt eller fel, utan snarare en intressant konversation där man lyssnar och respekterar varandra och där man inser att det kan finnas två eller 1000 svar på samma fråga men man kan ändå komma överens och respektera den andre personens åsikt. 

Jag har träffat så mycket folk. Jag minns i början när jag träffade den första läraren jag skulle ha. Dr. Hudgens. Min första reaktion var: "va normal hon är". Jag hade någonstans långt inom mig målat upp en bild av att amerikaner var speciella och högljudda och överdrivna, men hon var bara en människa. Precis som alla andra har visat sig vara i det där stora landet i väst... mycket märkligt det där.

Det är så många delar av staden som jag saknar nu när jag är hemma. Det charmiga bokcaféet i Lincoln Square, Jeni’s Ice Cream som ligger precis bredvid tågstationen Armitage, min favorit-starbucks som ligger precis mitt emot Old Main på campus, drömbokhandeln Barnes And Noble bredvid Harold Washington Library, Foster Beach några km öster om Andersonville, de trånga italienska Lavazza caféerna med den bästa cappuccinon i hela Chicago som jag besöker med Lisa och bara Lisa och endast Lisa, den stora gräsplätten man kan ha picknick på i millenium park, källarvåningen av Hanson Hall med ljudisolerad övningsrum där jag kan spela och sjunga hur högt jag kan och vill.... ja, ni förstår poängen. Jag har blivit hopplöst kär i denna stad som jag just nu kallar hem. 

Samtidigt är det alltid något som fattas när jag är i Chicago, och det är ju i och för sig ganska självklart eftersom att hela mitt liv har kretsat runt det ställe jag bott på under mina första 18 år. Jag trodde det skulle gå över efter ett tag och till stor del har det gjort det, men så fort det blir stressigt eller om något känns jobbigt så märks det av så mycket tydligare där borta. Det är lätt att känna sig ensam där. Jag har inte så mycket emot ensamhet men det kan kännas lite ångestfyllt att veta att man verkligen inte kan göra något åt den (om man då inte bokar ett flyg hem).

Frank Sinatra sjunger att Chicago är "my kind of town" och jag kan verkligen inte annat än att hålla med. Nu när jag sitter här på jobbet och är inne på 3:e timman av rastlöshet så kan jag inte annat än att längta, längta, LÄNGTA tills jag får gå runt på Chicagos gator igen med Chicagofloden rinnandes igenom staden och skyskrapor som ger en svindel.

Och sist men inte minst så saknar jag mina kompisar. Jag saknar min kör, mina lärare, mina blivande rumskompisar, mina klasskamrater, mina förebilder, starbucksbaristorna, tågkonduktörerna, gatumusikerna, hon som står i kassan på barnes and nobles och som alltid är sur... jag saknar allt.

Att säga att jag har hittat hem är en underdrift. Chicago, jag saknar dig ❤️

//Ellen ❤️