Fade
Kanske var det bra att det tog mig så lång tid att komma hit. Att sätta mig ner framför datorn igen och skriva om allt som hänt. Allt det som vi aldrig trodde skulle hända.
Jag sitter på stenarna vid ”Kamelen” i Gardesanna med fötterna i vattnet, och för första gången den här sommaren är det inte för kallt för att bada. Jag tittar ut över Vänern, och trots det lugn jag känner från den här platsen, trots känslan av hem och trygghet jag alltid har associerat till den här platsen känns det som att inte hela jag är med. Det är som att jag dissocierar mig och ser mig från ett tredje perspektiv när jag sitter där.
Jag åker ner till biblioteket. Luktar på böckerna, lånar med mig alldeles för många hem, får inte läst dem. De samlar damm och sidorna gulnar i solen innan jag tar med dem till biblioteket igen. Det som har varit mitt sätt att distrahera mig på är helt plötsligt inte min trygghet längre. Orden rör ihop sig på sidan och jag har tröttnat på storyn redan innan den har börjat.
Jag ringer kompisar på facetime som visar mig runt deras nya lägenheter, deras nya hem, deras nya liv. Uppkopplingen är dålig och samtalen blir färre och färre. Ibland ser jag dem ringa och stirrar på namnet tills det försvinner från telefonen.
Mitt lila hår bleknar, och klipps, och klipps ännu mer. Favoritkläderna ligger i en låda i en förort till Chicago eller längst in i garderoben. Jag sminkar mig med beiget läppstift och vita, skimrande ögonskuggor. Min ryggsäck med knapparna får hänga hemma.
Rösten skaver när jag sjunger. Vaknar med torr hals och har inte värmt upp sedan mars. Jag läser gamla anteckningar och dagbokssidor för att inte glömma hur det fick mig att känna. Hur spännande och uppfyllande det var att läsa musik. Hur långt jag kom på tre år, och vart jag började.
Och livet fortsätter. Och det flyter på. Och jag gör samma sak varje dag. Jobbar, äter, sover. Ibland kollar jag netflix. Ibland vaknar jag mitt i natten. Ibland åker jag ner till stan och fikar. Ibland kontaktar jag gamla kompisar som flyttat härifrån. Oftast gör jag ingenting alls.
Och jag mår bra. Ibland gör det ont, och ibland undrar jag om det någonsin kommer lösa sig. Men jag är fortfarande okej.
När jag kom hem var min största rädsla att glömma. Men nu när saker börjar blekna så gör det mindre ont att glömma än jag trodde. Jag minns inte riktigt hur det kändes längre.
//Ellen ♥