Ellenois

Ibland måste jag ta ett steg tillbaka och verkligen reflektera över hur lyckligt lottad jag är. Att vara i ett långdistansförhållande är otroligt krävande och att bokstavligt talat ha ett hav emellen sig själv och personen som man är så kär i att det gör ont är en känsla man inte kan beskriva med ord. Vissa dagar kan man sakna varandra så mycket att det gör fysiskt ont, men andra dagar ser man det ur ett annat perspektiv och får kraft från tanken av att man är så säker på något att man kan vara 666 mil ifrån varandra och inte ha ett enda uns av tvekan i ens kropp på att man vill fortsätta. 

 

Dagar blir till veckor och veckor till månader och helt plötsligt sitter jag återigen på tåget på väg till Chicagos flygplats O'hare för att möta upp han som precis har korsat de bokstavliga havet för att vi ska få ha en vecka tillsammans. Tågresan känns aldrig lika lång som just de stunderna och rastlösheten visar sig på ett helt nytt sätt när mannen i högtalarna säger "O'hare is next, doors open on the left at O'hare" och jag springer ut igenom dörrarna för att möta honom. Alltid när jag närmar mig destinationen och får se flygplatsen ut genom tågfönstret så känns det så himla galet att han är där någonstans. Vi står på samma mark igen, vi är äntligen på samma plats igen i världen. 

 

Och sen kommer första mötet. Jag springer in i hallen där han ska vara och kollar runt på alla människor. Är han här? Vart är hans röda resväska? Hans mörka, lockiga hår? Vilken jacka har han på sig?... När blickarna äntligen möts så är det som att... jag kan inte förklara det på något annat sätt än att det är som att se honom för första gången igen. Klumpen sätter sig i halsen direkt och tusen tankar sätter igång.

"Va lång han är" - Jag tycks ha glömt att jag endast når upp till hans bröstkorg när vi kramas.

"Va mycket hans hår har växt" - Även fast att jag ser honom på skype varje dag har jag bilden av honom när vi senast sa hejdå på flygplatsen etsad fast i min hjärna.

"Juste det är så han luktar" - Aldrig trodde jag att luktsinnet kunde vara så starkt. Han luktar hemma.

"Vilka mjuka kinder han har" - Mina händer omfamnar hans ansikte och det vrider till i hjärtat på grund av att min kropp som sakta men säkert nu återigen får vänja sig vid hur det känns att få vara honom nära.

 

Varför utsätter vi oss för det här? Dum fråga egentligen med ett väldigt enkelt svar. Kärlek såklart, men satan vad det gör ont. Det var 4 månader sedan vi träffades på O'hare och nu har jag varit hemma med honom i lite mer än två månader, men jag får ändå tårar i ögonen av minnet av hur det kändes i just den stunden och den bitterljuva känslan. Äntligen får vi träffas igen, men någonstans långt inne vet vi att det endast är en vecka tills man måste säga hejdå igen, på precis samma ställe. Ena dagen är flygplatsen det lyckligaste stället på hela jorden och andra dagen kopplas det bara med ångest.

 

 Veckan vi spenderade tillsammans kan beskrivas som total lycka. Att få vakna bredvid honom igen är så skönt och att återigen få visa honom Chicago får det att kittlas i kroppen. Jag kommer ibland på mig själv med att snegla på honom bara för att se vad han tycker om staden jag har blivit så kär i. Även fast att jag tyvärr attackerades av en influensa gjorde vi så mycket saker under veckan. Allt från överraskningskalas med picknick på golvet av mitt rum för William när han kom hit första dagen, till 412 meter upp i luften i Willis tower med utsikt över hela Chicago. Vi besökte även chicago’s aquarium som bland annat var fullt med hajar och valar (delade reaktioner om detta mellan mig och William). Utöver detta besökte vi många restauranger, gick runt i Andersonville, gick på bio och såg ready player one, besökte navy pier och åkte i deras parishjul och kollade på the Chicago skyline. Vi besökte zoot och åt god glass... en bra vecka helt enkelt. 

Det var en kall och väldigt fin vecka. Får en klump i halsen av tanken på när han skulle åka hem men jag är så otroligt glad att vi får som en slags halvtid av våra månader ifrån varandra när han kommer och hälsar på mig. 

Har varit hemma ett så långt tag nu att hemlängtan till Chicago är outhärdlig, det är så jobbigt att ha staden man älskar på andra sidan, medan man har personen man älskar här. Det är svårt att veta vart hjärtat vill vara. Saken som är säker är i alla fall att de lyckligaste stunderna är när han kommer och hälsar på mig, och jag är så obeskrivligt tacksam för de stunderna och att han är villig att korsa havet för oss ❤️

//Ellen ❤️